MSB.se är huvudwebbplats för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
Här finns information om MSB:s verksamhet och det stöd som myndigheten erbjuder i arbetet med vägledningar, publikationer och föreskrifter. Vi samarbetar och levererar även andra webbplatser.
På Informationssäkerhet.se erbjuds ett sammanhållet och praktiskt stöd för systematiskt informationssäkerhetsarbete från svenska myndigheter.
CERT-SE är Sveriges nationella CSIRT (Computer Security Incident Response Team) med uppgift att stödja samhället i arbetet med att hantera och förebygga IT-incidenter.
Dinsäkerhet.se drivs av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap - MSB där den enskilde individen är en viktig aktör för att reducera antalet olyckor och kriser i samhället.
Tjugofyra7 bevakar utvecklingen inom Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps ansvarsområden och ska stimulera till debatt i dessa frågor.
Krisinformation.se är en webbplats som förmedlar information från myndigheter och andra ansvariga till allmänheten före, under och efter en stor händelse eller kris.
Lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor gäller sedan 1 september 2010.
Lagens syfte är att hindra, förebygga och begränsa olyckor och skador på liv, hälsa, miljö eller egendom som kan uppkomma genom brand eller explosion orsakad av brandfarliga eller explosiva varor. Lagen ska även förebygga obehörigt förfarande med varorna. Obehörigt förfarande betyder att varan kommer i orätta händer. Det handlar om att förebygga brottslig verksamhet med brandfarliga och explosiva varor.
Något som är värt att komma ihåg är att lagens krav gäller oavsett om tillstånd behövs eller inte.
Lagen omfattar all hantering, överföring och import av brandfarliga och explosiva varor.
Brandfarliga varor omfattar brandfarliga gaser, vätskor och brandreaktiva varor. Explosiva varor omfattar explosiva ämnen, blandningar och föremål. Explosiva föremål är föremål som innehåller explosiva ämnen eller blandningar. MSB anger närmare vad som menas med brandfarliga och explosiva varor i föreskriften MSBFS 2010:4.
Lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor gäller inte:
Fler undantag finns i MSB:s föreskrifter.
Bilden visar ett axplock av krav i lag och förordning som påverkar olika aktörer.
Aktsamhetskraven gäller oberoende av om verksamheten är tillståndspliktig eller inte. Den som hanterar brandfarliga och/eller explosiva varor ska vidta de åtgärder och försiktighetsmått som behövs för att hindra och förebygga olyckor och skador etc. samt förebygga obehörigt förfarande.
Vid tillståndspliktig hantering av brandfarliga och explosiva varor ska verksamhetsutövaren utreda riskerna för olyckor och skador som kan uppstå genom brand och explosion orsakad av varorna. Syftet är dels att begränsa riskerna som förekommer inom verksamheten, dels hur omgivningen kan påverka verksamheten eller omvänt. Utredningens omfattning beror bland annat på hur verksamheten ser ut, hur komplex den är och vilka riskerna är med de varor som hanteras.
För mindre verksamheter kan det i de enklaste fallen vara tillräckligt att man ser till att följa allmänna råd, anvisningar i handböcker eller liknande. Kravet på utredning av risker kan då anses uppfyllt om verksamhetsutövaren kan visa detta i sin tillståndsansökan.
För många typer av verksamheter har drifterfarenheter och tidigare utredningar sammanställts i branschpraxis, i exempelvis handböcker, anvisningar eller liknande. Om verksamhetsutövaren använder sig av branschpraxis kan ytterligare utredningsbehov oftast begränsas.
För större eller mer komplexa verksamheter kan en mer ingående riskutredning behöva utföras. En riskutredning är en analys av verksamheten för att identifiera de risker som finns i hanteringen samt en värdering av dessa. Beroende på vilka risker som identifieras ska utredningen även redovisa de förebyggande och riskreducerande åtgärder som behöver vidtas. Den ska även beskriva konsekvenserna av en eventuell brand eller explosion.
Kompetenskrav gäller om verksamheten är tillståndspliktig.
Föreståndare ska finnas vid tillståndspliktig hantering. För brandfarliga varor ska verksamhetsutövaren anmäla en föreståndare till tillståndsmyndigheten. För explosiva varor ska tillståndsmyndigheten godkänna en föreståndare. Föreståndaren har till uppgift att verka för att verksamheten bedrivs enligt lagens aktsamhetskrav och övriga skyldigheter som följer av lagen och tillhörande föreskrifter samt eventuella villkor i tillståndet.
Det är tillståndshavarens ansvar att se till att den/de som utses till föreståndare har tillräckliga kunskaper för att kunna fullgöra sina uppgifter. Tillståndshavaren måste också se till att föreståndaren ges de resurser och befogenheter som behövs, inkluderande möjlighet att avbryta verksamheten om det bedöms att hanteringen inte uppfyller kraven.
Den som yrkesmässigt eller i större mängd hanterar brandfarliga varor ska ha tillstånd till det.
Den som hanterar, överför eller importerar explosiva varor, oavsett mängd eller typ av verksamhet, ska som huvudregel ha tillstånd till det. Undantag finns. Tillståndsplikten är ett led i att uppnå lagens syften: att förhindra olyckor och förebygga och begränsa skador samt även att förebygga obehörigt förfarande med varorna.
För import och överföring krävs att mottagaren i vissa fall har tillstånd. Syftet med detta är att myndigheterna både inom landet och i andra länder ska veta var de farliga varorna befinner sig.
Även om lagen gäller överföring och import även av brandfarliga varor så finns det inga föreskrifter som reglerar särskilda krav på dessa aktiviteter.
Ärenden som gäller tillstånd till civil hantering av brandfarliga varor, hantering omfattande civil användning, förvaring, överlåtelse (handel med) samt överföring inom Sverige av explosiva varor handläggs av kommunen.
Tillstånd till hantering av brandfarliga och explosiva varor inom försvarets verksamheter, övrig hantering av explosiva varor, främst tillverkning, gränsöverskridande överföring (från andra länder inom europeiska gemenskapen) samt import av explosiva varor handläggs av MSB.
Tillståndsmyndigheten får i samband med tillståndsprövningen besluta att anläggningen ska avsynas innan den tas i drift. Detta ska anges i tillståndsbeslutet. Avsyning är kontroll av att en färdigbyggd anläggning uppfyller lagstiftningens krav innan brandfarlig eller explosiv vara tas in i anläggningen.
Avsyning är oftast befogad när anläggningen exempelvis är:
Avsyning är oftast överflödig vid:
Med tillsyn menas kontroll av verksamhet i drift.
Samråd mellan tillståndsmyndigheterna och andra myndigheter ska ske vid behov.
När ett tillståndsärende i fråga om explosiva varor inleds ska tillståndsmyndigheten underrätta polismyndigheten i det distrikt där verksamheten ska bedrivas.
Lagen om brandfarliga och explosiva varor ställer inga särskilda krav på vilken nämnd inom kommunen som ska besluta om tillstånd samt utöva tillsyn. En kommun får bestämma detta själv och kan även träffa avtal med en annan kommun om att utföra dessa uppgifter. Tillståndsprövning och tillsyn kan därför utföras inom kommunala förbund.
Enligt kommunallagen ska kommunfullmäktige tillsätta de nämnder som behövs för att fullgöra kommunens uppgifter enligt särskilda författningar. En kommuns uppgift kan alltså fullgöras av en eller flera nämnder. Fullmäktige ska därför besluta om vilken eller vilka nämnder som ska ha tillstånds- och tillsynsuppgifterna enligt LBE.
Kommunerna ges också rätten att samverka med varandra genom avtal. Rätten att samverka gäller också mellan en kommun och ett kommunalförbund. Motsvarande samverkansmöjlighet finns i 3 kap 12 § LSO. Det är däremot inte kommunens ansvar som övergår genom avtalet. Avtalet gäller bara förvaltningens utförande av uppgifterna.
Det går alltså inte att dela upp ansvaret för tillstånd och tillsyn mellan kommuner eller mellan kommun och kommunalförbund. Ansvaret kan inte delas, utan ligger kvar på kommunen. Vid samarbete med ett förbund kan man dock träffa avtal med förbundet om utförande av vissa uppgifter. (26 § LBE) (Se även prop. 2009/10:203 s. 74.)
En kommun får uppdra åt anställd i kommunen eller, efter överenskommelse med annan kommun, en anställd i den andra kommunen att besluta på kommunens vägnar i vissa ärenden. (26 § LBE, 6 kap, 33 § kommunallagen)
Kommunen får ta ut avgifter för:
För kommunalt bedriven verksamhet gäller den så kallade självkostnadsprincipen, vilket innebär att kommuner inte får ta ut högre avgifter än som svarar mot de nödvändiga kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som kommunen tillhandahåller. Kommunen får alltså inte bestämma sina avgifter så att den tillförs en ekonomisk vinst.
Avgifternas storlek kommer att variera mellan olika kommuner beroende på lokala förhållanden. Kommunala avgifter fastställs av kommunfullmäktige.
Kommunen får inte ta ut avgifter för:
Om någon döms för brott mot LBE ska domstolarna underrätta den kommun där brottet begåtts och MSB (22 § FBE). Detta kan vara skäl till att återkalla eventuella tillstånd.
Dessa domar gäller ofta personer som hanterat sprängämnen utan tillstånd. Det är inte så ofta personer blir dömda för brott mot lagstiftningens aktsamhetsprinciper eller MSB:s föreskrifter.