Rättsfall om bostadshus och äldre centrumbebyggelse efter tillsyn LSO

Ett flerbostadshus från 1962 på Karl Johansgatan i Göteborg har sju våningsplan. Räddningstjänstens maskinstege når inte fram till fönstren hos åtta lägenheter på våningsplan fyra till sju, det går inte att ställa upp maskinstegen tillräckligt nära. Lägenheterna saknar därmed alternativ utrymningsväg.

Tester på plats visade att maskinstegen vid perfekta förhållanden eventuellt nådde aktuella fönster. Då gick maskinstegen på överkapacitet, med stödbenen 15 meter från fasad. Räddningstjänstens riktlinjer anger maximalt 9 meter, en stor skillnad.

Föreläggandet

Fönsterutrymning kan enligt föreläggandet inte ske med hjälp av räddningstjänstens maskinstege. Räddningstjänsten anger tre alternativ som lösning. Antingen komplettering med utvändiga utrymningstrappor från fönster eller balkong ner till mark. Eller att räddningsväg och uppställningsplats anordnas så att lägenheterna kan utrymmas med räddningstjänstens maskinstege, inklusive förstärkning av mark då det är ett garage under. Det tredje alternativet är att ändra planlösning till genomgående lägenheter med utrymning via andra fönster som går att nå av räddningstjänsten.

Beslut av Länsstyrelsen i 2022-02-22, dnr. 452-41157-2019

Länsstyrelsen avslår bostadsrättsföreningens överklagande men ändrar genomförandetiden.

Länsstyrelsen anser att det måste finnas två av varandra oberoende utrymningsvägar. Bristerna i brandskyddet äventyrar personsäkerheten och därför ska detta åtgärdas även om byggnaden uppfyllde de krav som ställdes på brandskydd vid beviljandet av bygglov. Brist på pengar eller eventuell negativ påverkan på byggnadens utseende är inte en ursäkt för ett dåligt brandskydd.

Räddningstjänsten framför att de varken kan öva eller planera utifrån perfekta förhållanden. Det krävs förmåga även om något fallerar eller om de yttre omständigheterna är särskilt krävande. Syftet med maskinstegens överkapacitet är att den ska kunna användas vid oförutsedda händelser.

Dom av Förvaltningsrätten i Göteborg, 2023-06-08, Mål nr. 3297-22

Förvaltningsrätten anser inte att det finns anledning att ifrågasätta räddningstjänstens uppgift om att den inte kan utföra en säker utrymning med maskinstege. Förvaltningsrätten avslår bostadsrättsföreningens överklagande men ändrar en detalj i föreläggandet. Det står att trappa ska gå hela vägen ner till mark. Förvaltningsrätten ändrar till att trappan kan avslutas på ett ställe dit räddningstjänsten når med sin stegutrustning, i enlighet med vad räddningstjänsten medgett i ett yttrande.

Dom av Kammarrätten i Göteborg, 2024-02-19, Mål nr. 3981-23

Kammarrätten gör samma bedömning som förvaltningsrätten och avslår bostadsrättsföreningens överklagande.

MSB:s kommentar

Ärendet gick ända till kammarrätten, men liknar andra där räddningstjänstens stegutrustning inte når fram till fönster eller balkong. Man får inte planera för att använda maskinstege på överkapacitet. Överkapaciteten är en säkerhetsmarginal som ska kunna användas för oförutsedda händelser. Åtgärder är skäliga att kräva även om bygglov följts, och ekonomi och estetik väger inte lika tungt som personsäkerhet.

Ett flerbostadshus i Göteborg uppfört 1901 har fem våningsplan. Lägenheter på innergården har alternativ utrymning via fönster med en liststege monterad på fasad, utan fallskydd. Räddningstjänstens maskinstege kommer inte in på innergården, och det är för trångt för att komma åt med bärbar utskjutsstege.

Föreläggandet, dnr. 2014-001320

Räddningstjänsten Storgöteborg anser att befintlig liststege inte kan användas för utrymning över två meters höjd och förelägger 2015 om att den ska ersättas med en utvändig utrymningstrappa.

Räddningstjänsten menar att de boende kan ha olika förutsättningar för att i praktiken nå och nyttja en liststege. Utrymning via liststege innebär fallrisk för de boende samt utgör en arbetsmiljörisk för räddningstjänstens personal. Ett otillräckligt byggnadstekniskt brandskydd kan kompenseras med organisatoriskt brandskydd men räddningstjänsten menar att bostadsrättsföreningens organisatoriska brandskydd kan vara begränsat och det finns risk för att underhållet av liststegen inte blir tillräckligt.

Beslut av Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 2015-06-15, dnr. 452-6392-2015

Länsstyrelsen bifaller bostadsrättsföreningens överklagan och upphäver föreläggandet.

Efter besök på plats bedömer länsstyrelsen att befintlig liststege kan utgöra ett godtagbart alternativ till räddningstjänstens utskjutsstege och att räddningstjänsten kan assistera vid utrymning med hjälp av liststegen. Enligt länsstyrelsen har räddningstjänsten inte visat att en utvändig utrymningstrappa är billigare än exempelvis provning och underhåll av befintliga liststegar inklusive en översyn av det organisatoriska brandskyddet.

Dom av Förvaltningsrätten i Göteborg, 2016-04-27, Mål nr. 7206-15

Förvaltningsrätten upphäver länsstyrelsen beslut och fastställer räddningstjänstens föreläggande. En utvändig utrymningstrappa anses nödvändig för att säkerställa ett tillfredsställande brandskydd.

Förvaltningsrätten anser att det är vedertaget att en utrymningsväg ska vara lättillgänglig, användarvänlig och säker för alla som kan tänkas vara i behov av att utrymma. Den aktuella liststegen kräver viss kunskap om funktion och användning. Likaså kräver den en viss fysisk och mental förmåga för att fälla ut och klättra på den säkert och effektivt. Utbildning och övning kan ge kunskap om liststegens funktion och användning, men kan inte kompensera för de olika boendes individuella förutsättningar. Den utgör därför inte en tillfredsställande utrymningsväg för samtliga boende. Räddningstjänsten kan inte heller assistera vid utrymning med hjälp av liststege bland annat med anledning av liststegens tillgänglighet, funktion och bristande säkerhet.

Förvaltningsrätten anser en utvändig trappa är den mest lättillgängliga och säkraste alternativa utrymningsvägen för de boende om trapphuset skulle vara blockerat. En utvändig trappa medför en högre kostnad vid installation, men kräver betydligt mindre underhåll och färre funktionskontroller än en liststege. Den totala kostnaden över tid bedöms därför vara skälig.

Dom av Kammarrätten i Göteborg, 2018-04-09, Mål nr. 2914-16

Kammarrätten anser, med motsvarande argument som förvaltningsrätten, att räddningstjänsten har fog för sitt föreläggande och avslår överklagan.

MSB:s kommentar

Att brandskyddet släpar efter i äldre bebyggelse kan vara problematiskt, men liststege utan fallskydd som utrymningsväg från femte våning är inte tillräckligt säkert.

 

Strykjärnet 34, Skövde kommun har en tvåvåningsbyggnad med putsad kalkstensfasad och bjälklag samt takkonstruktion av trä som uppfördes på 1920-talet. Enligt ritningsunderlag har byggnaden inrymt två lägenheter på bottenvåningen och två lägenheter på den övre våningen. Vindsutrymmet var ursprungligen avsett för ordinär vindsförvaring samt en torkvind. Den vindslägenhet som finns i byggnaden inreddes troligen under 60/70-talet. Det saknas bygglovshandlingar som gäller nytt fönster i yttertaket eller att inreda torkvind till lägenhet.

Föreläggande

Följande krav ställdes i brandsyneföreläggandet. För att möjliggöra en trygg utrymning i händelse av brand ska:

• Bostadslägenheten på vind avskiljas från övriga utrymmen i lägst brandteknisk klass EI-60, dörr i lägst klass EI-30.
• Bostadslägenheten förses med minst ett fönster som ska vara öppningsbart utan nyckel eller annat redskap (krav på viss bredd och höjd).
• Invändiga väggytor i vindstrapphuset förses med ytskikt klass 1. Ytskiktet ska fästas på obrännbart material eller tändskyddande beklädnad. Alternativt ska trapphuset sprinklas.

I föreläggandet anges som alternativ att inte hyra ut bostadslägenhet på vind. Ägaren framför bland annat i sin överklagan att kravet inte bör ställas högre än de krav som gällde när byggnaden uppfördes på 1920-talet. Ägaren framför också att kostnaderna för åtgärderna är oskäliga och orimliga med hänsyn till den ökade brandsäkerhet som uppnås.

Beslut av Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 2003-06-03, dnr. 452-13258-2001

Länsstyrelsens bedömning är, efter Räddningsverkets hörande, att lägenheten i nuvarande skick inte är lämplig för bostadsändamål. Länsstyrelsen konstaterar också att det är rimligt att sätta högre krav på säkerhetshöjande åtgärder när det gäller människors liv än när det gäller egendomsskador. Vidare framför Länsstyrelsen att den brandutrustning som finns och förhållandena i trapphus och lägenhet inte innebär en godtagbar säkerhet vid behov av en livräddningsinsats vid brand. Överklagandet avslås därför.

Fastigheten i kv. Åldermannen i Sundsvall avser en byggnad med detaljhandel i bottenvåningen och i våningsplan 1 tr. och en restaurang i våningsplan 2 tr. Våningsplan 3 tr. innehåller bostäder och kontor. Byggnadsytan uppgår till cirka 200 m².

Om byggnaden hade uppförts idag skulle den ha utförts som Br1-byggnad (brandsäker byggnad). Byggnaden kan betraktas som en byggnad i klass Br 3 (varken brandsäker eller brandhärdig byggnad) vid tidpunkten för brandsyneföreläggandet.

Föreläggande

Föreläggandet avsåg två punkter:

• Hela detaljhandelsdelen förses med automatisk vattensprinkleranläggning.
• Från varje våningsplan anordna minst en nödutgång ledande direkt till det fria, avskild från våningsplanen i lägst brandteknisk klass B30. Bredden på nödutgångarna ska vara minst 1,5 m och dörrarna görs utåtgående.

Beslut av Länsstyrelsen i Västernorrlands län, 1990-04-19, dnr. 6630-7191-89

Räddningsnämndens beslut överklagas till länsstyrelsen. Klagande har anfört att byggnaden har ett byggnadshistoriskt värde och att åtgärderna skulle medföra betydande ekonomiska uppoffringar. Länsstyrelsen fastställer räddningsnämndens beslut.

Dom av Kammarrätten i Sundsvall, 1991-04-24, mål nr. 1769-1973

Länsstyrelsens beslut överklagas till kammarrätten. Kammarrätten anser att det finns särskilda omständigheter och att de förelagda åtgärderna ska anses skäliga i räddningstjänstlagens mening. Kammarrätten bifaller därför inte bolagets överklagan.

MSB:s kommentar

Tidigare godtagna byggnadstekniska lösningar har fått ge vika för brandskyddsintresset. De särskilda omständigheter som framförs i ärendet är bland annat att brandskyddsbestämmelserna huvudsakligen syftar till att garantera säkerheten för de personer som vistas i lokalerna. I detta fall är omständigheterna sådana det inte går att garantera en sådan säkerhet och att det därför är väl motiverad att kräva säkerhetsåtgärder utöver det som föreskrivits tidigare i byggnadslov.

Byggnaden på Borgmästarlotten 4, Östersunds kommun, består av källare, två hela våningar samt inredd vind med en hanbjälksvind. Vindsplanet kan, på grund av utformning betraktas som ett helt våningsplan. Byggnaden skulle enligt byggbestämmelser ha uppförts idag som en Br 1-byggnad (tidigare brandsäker byggnad). En färgaffär med lager finns i källaren. I de övriga våningsplanen finns bostadslägenheter. Vindsplanet innehåller tre bostadslägenheter förutom vindsutrymmen och trapphall. I byggnaden finns tre trapphus som här benämns huvudtrapphus, norra kökstrapphuset och södra kökstrapphuset.

Kulturmiljöenheten vid Länsstyrelsen i Jämtlands län har framfört i ett yttrande att byggnaden har ett mycket stort kulturhistoriskt värde.

Föreläggande

Räddningsnämnden föreslog ett antal åtgärder i samband med brandsyn 199005-21. Räddningsverket lämnade synpunkter på de föreslagna åtgärderna och överlämnade till Länsstyrelsen i Jämtlands län vissa alternativa lösningar bland annat med hänsyn till det kulturhistoriska intresset.

Räddningsnämnden genomförde därefter en ny brandsyn i november 1991 och överlämnade ett nytt föreläggande till ägaren 1991-12-16. Föreläggandet innehåller åtta punkter enligt följande (här nedan förkortat):

1. Färgbutikens tak ska förses med tändskyddande beklädnad.
2. Vägg- och dörrparti i förråd i färgbutik ska brandtekniskt förstärkas.
3. Vägg- och dörrparti mellan färgbutik och kökstrappa ska brandtekniskt förstärkas.
4. Huvudtrapphuset ska förses med vattensprinkler.
5. Kökstrapphusen ska förse med vattensprinkler eller förses med tändskyddande beklädnad. Alternativt kan fasta utvändiga stegar från våningsplan 2 tr. anordnas.
6. Vindsplan ska avskiljas i B 30 från huvudtrapphuset.
7. Dörr- och väggpartier som avskiljer huvudtrapphus och norra kökstrapphus ska uppfylla brandteknisk klass B 30.
8. Trapphushall ska avskiljas i brandteknisk klass B 30 från södra kökstrapphuset.

Beslut av Länsstyrelsen i Jämtlands län, 1992-09-21, dnr. 727-576-91

Räddningsnämndens beslut överklagas till länsstyrelsen. Som skäl anförs att föreläggandet medför raserande av kulturhistorisk värdefull miljö, stora brandrisker vid utförandet och orimliga höga kostnader. Länsstyrelsen slår fast att byggnaden har ett kulturhistoriskt värde och ser sprinklersystem som en alternativ lösning till tändskyddande klädsel. De krav som räddningsnämnden ställt är välmotiverade och föreläggandet bör därför stå fast, dock med beaktande av vad räddningsnämnden och länsantikvarien påpekat. Dom av Kammarrätten i Östersund, 1993-03-15, mål nr. 652B-1992

Kammarrätten lämnar överklagandet utan bifall.

MSB:s kommentar

Byggbestämmelserna har varit utgångspunkten för diskussionen kring skäligt brandskydd och krav på att vidta skyddsåtgärder. Beträffande det kulturhistoriska intresset som ska vägas in i ett beslut har det haft viss betydelse men ändå en underordnad roll. Det kan vara värt att påpeka att kulturhistoriska intressen, samhällsintressen och ekonomiska intressen alltid ska vägas in i ett beslut från en myndighet. Ett sådant arbetssätt i samband med tillsyn framförs bland annat i SRV:s handbok Brandskydd i kulturbyggnader.

En radhuslänga i Uppsala som fick bygglov 1988 är delad i tre lägenheter som utgör var sin fastighet. Byggnaden är i två plan, vinden är oinredd med takstolar och bjälklag av lätt konstruktion. Eftersom de tre lägenheterna har olika fastighetsägare hanterade räddningstjänsten fallet i tre parallella ärenden, som blev separata överklagningsärenden, som dock behandlades parallellt i den senare rättsprocessen.

Föreläggande

Uppsala brandförsvar bedömer att avskiljningar på vinden mellan lägenheterna inte är tillräcklig för att hindra brandspridning till övriga delar av byggnaden. Avskiljningen på vinden borde ursprungligen ha utförts som EI 60 men utfördes som EI 30. I praktiken klarar den inte ens det. Det finns inbyggda svagheter och felaktigheter i konstruktionen så att den inte ens motstår brand i 30 minuter. Brandförsvaret bedömer det oskäligt att åtgärda till EI 60 med hänsyn till kostnaderna, men förelägger om att brandskydd ska förstärkas:

• Takfoten ska tätas på var sida om lägenhetsgränserna, minst 1 m på var sida av eller två takstolar bredd (1,2 m med 0,6 m centrumavstånd)
• Den vertikala avskiljningen på vinden mellan lägenheter ska ha minst 30 minuters avskiljande förmåga, till exempel genom förstärkning med 12 mm gipsskivor på var sida om avskiljningen. Där avskiljning saknas ska den uppföras. Avskiljning på vinden ska sluta tätt mot yttertaket.
• Genomföringar för exempelvis el och VVS mellan lägenheterna ska tätas motsvarande EI 30.

Brandförsvaret är öppen för alternativa lösningar men bedömer det dyrare och mer komplicerat att istället förstärka vindsbjälklaget till EI 60 eller att installera vattensprinkler i lägenheterna.

Beslut av Länsstyrelsen i Uppsala län, 2013-08-22, dnr. 452-3331-13, 452-3348-13 452-3349-13

Länsstyrelsen avslår fastighetsägarnas överklagan men ändrar datum för genomförande.

Länsstyrelsen anser att åtgärderna är angelägna i säkerhetshänseende och de hade vid byggnadens uppförande till syfte att åstadkomma ett brandskydd med 60 minuters avskiljande förmåga. Kostnader kan inte anses var oskäliga för att förebygga brand och skydda människor och materiella värden. Att byggnadens brandskydd behandlats och godkänts vid bygglovsprövning innebär inte att det är omöjligt att nu ställa högre krav. (Se till exempel RÅ 1982 2:5 och 1972 c 229).

Dom av Förvaltningsrätten i Uppsala, 2014-07-01, Mål nr. 4868-13, 5179-13

Förvaltningsrätten avslår fastighetsägarnas överklagan men ändrar datum för genomförande.

Förvaltningsrätten anser det vara klarlagt att radhusbränder ofta spridit sig på grund av vindarnas konstruktion och gör bedömningen att utredningen i målet ger stöd för brandförsvarets uppfattning att det aktuella radhusets konstruktion är bristfällig ur brandskyddssynpunkt. Förvaltningsrätten konstaterar att brandförsvaret i föreläggandet gjort en avvägning mellan brandsäkerhet och kostnader vid valet av åtgärder och därför nöjt sig med att kräva åtgärder som innebär 30 minuters avskiljningsförmåga.

Dom av Kammarrätten i Stockholm, 2015-04-20, Mål nr. 5993-14

Kammarrätten avslår fastighetsägarnas överklagan men ändrar datum för genomförande.

Kammarrätten instämmer i förvaltningsrättens bedömning att utredningen i målet ger stöd för räddningstjänstens uppfattning att konstruktionen är bristfällig ur brandskyddssynpunkt och att de förelagda åtgärderna är nödvändiga för att uppnå en acceptabel skyddsnivå för att hindra eller begränsa skador till följd av brand.

Kammarrätten konstaterar att bygglovsprövningen inte utgör ett hinder för föreläggande (jfr RÅ 1982 2:5) och att den skälighetsbedömning som räddningstjänsten har gjort i fråga om brandsäkerhet och kostnader vid valet av åtgärder framstår som väl avvägd.

Högsta förvaltningsdomstolen, 2015-06-26, Mål nr. 3586-15

Högsta förvaltningsdomstolen meddelar inte prövningstillstånd och därmed står kammarrättens dom fast.

MSB:s kommentar

Äldre byggpraxis gör att lägenheter i radhuslängor kan sakna tillräcklig brandavskiljande förmåga. Kravet har sedan 1960-talet varit motsvarande EI 60, men det har inte alltid efterlevts i praktiken. Svagheter och felaktigheter i konstruktionen kan innebära att konstruktioner inte ens uppfyller EI 30.

Ärendet visar att räddningstjänsten kan ställa krav på förstärkning av bristfälliga brandcellsgränser på radhusvindar även om de är utförda enligt praxis för när huset byggdes.

En byggnad i Säters kommun är uppförd i tre våningar och helt i oskyddat trä. Om den uppförts idag skulle den ha utförts som en Br 1-byggnad. Byggnaden innehåller fem lägenheter. Källaren står i öppen förbindelse med trapphuset.

Föreläggande, dnr. 45/85

Föreläggandet gäller att trapphuset ska förses med tändskyddande beklädnad som har ytskikt klass I. Alternativt kan en installation av automatisk vattensprinkler i trapphuset godtas. Vidare framförs i föreläggandet att antalet lägenheter i bostadshuset ska minskas.

Beslut av Länsstyrelsen i Kopparbergs län, 1987-01-30, dnr. 11.40-6362-85

Brandförsvaret i Borlänge kommuns beslut överklagas till länsstyrelsen. Länsstyrelsen finner att det är nödvändigt att antingen förse de inre vägg- och takytor i trapphuset med tändskyddande beklädnad som har ytskikt klass I eller installera automatisk vattensprinkler i trapphuset. Det är däremot inte nödvändigt att minska antalet lägenheter på det sätt som anges i föreläggandet.

Länsstyrelsens beslut överklagas till kammarrätten. Klaganden åberopar att kostnaden för att vidta någon av de av länsstyrelsen angivna alternativa åtgärderna överstiger fastighetens ekonomiska möjlighet.

Dom av Kammarrätten i Sundsvall, 1987-11-18, mål nr. 731-1987

Kammarrätten finner att föreläggandet framstår som väl motiverat ur brandskyddssynpunkt och inte kan anses ekonomiskt oskäligt och lämnar därför överklagan utan bifall.

Kammarrättens beslut överklagas till Regeringsrätten, men prövningstillstånd lämnas inte.

Ett flerbostadshus på Heden i de centrala delarna av Göteborg uppfördes 1929. Det har 7 plan ovan mark, inklusive vind, samt ett källarplan under delar av byggnaden. På bottenplanet bedrivs mindre butiks- och kontorsverksamhet. De fem mellersta planen ovan mark innehåller lägenheter. Tio lägenheter angränsar till det trapphus som omfattas av föreläggandet. På vindsplanet återfinns förrådsutrymmen samt hissrum inklusive hissmotor.

Föreläggande, 2009-11-16, dnr. 2009-009217

I både lägenhetsdörrar och väggpartier ut mot trapphuset finns glasfönster. Räddningstjänsten Storgöteborg bedömer att detta medför en risk för brandspridning som inte är acceptabel och väljer att förelägga om att följande åtgärder ska vidtas:

• De lägenhetsdörrar som angränsar till huvudtrapphuset ska uppfylla brandteknisk klass EI30.
• De delar av väggkonstruktionen mellan lägenheterna och huvudtrapphuset som har partier av glas ska ersättas med en konstruktion som uppfyller brandteknisk klass EI 60.
• Dörrar mellan trapphus och källare samt mellan trapphus och vind ska uppfylla brandteknisk klass EI 60.

Föreläggandet överklagas i sin helhet till Länsstyrelsen i Västra Götalands län som skickar ärendet på remiss till MSB.

MSB:s yttrande till länsstyrelsen, 2010-05-28, dnr. 2010-3417

MSB:s bedömning är att det utförande av dörrar och trapphus som är föremål för föreläggandet ligger långt under dagens krav på brandskyddet. Med nuvarande utförande skulle en brand i en av lägenheterna kunna sprida sig ut till trapphuset och vidare till andra lägenheter i trapphuset avsevärt snabbare än vad som idag är att betrakta som normalt eller förväntat. Skillnaden mellan dagens nivå på brandskyddet och den nivå som finns i byggnaden bedöms vara så stor att det kan anses föreligga särskilda omständigheter som motiverar att det ställs högre krav än vad som ställdes i samband med byggnadens uppförande. Åtgärderna bedöms som skäliga trots den stora kostnaden.

Beslut av Länsstyrelsen Västra Götalands län, 2010-12-15, dnr. 452-103252-2009

Länsstyrelsen delar MSB:s bedömning att åtgärderna är skäliga trots att de är förhållandevis kostsamma. Därför avslås överklagandet.

Dom av Förvaltningsrätten i Göteborg, 2011-10-06, mål nr. 319-11

Med hänsyn till att den aktuella fastigheten består av ett bebott flerbostadshus och med betraktande av de konsekvenser som det eftersatta brandskyddet kan medföra, instämmer förvaltningsrätten i länsstyrelsens bedömning. Vad fastighetsägaren anfört beträffande kostnaden av renoveringen av fastigheten motiverar inte någon annan bedömning. Förvaltningsrätten avslår överklagandet.

MSB: kommentar

Både länsstyrelsen och förvaltningsrätten avslog överklagandet och ansåg därmed att kraven på byte av dörrar och väggpartier var skäliga. Motiveringen till det var att nivån låg långt under dagens krav på brandskyddet. Samhället ändras ständigt och därmed även vår acceptans att utsättas för risker. De risker som accepterades i byggnader i början av 1900-talet kan idag inte anses vara en rimlig nivå. Den lägsta riskacceptans som människor har idag måste därför återspeglas i brandskyddsnivån i byggnader. En sådan anpassning bör därför inte ses som en retroaktiv tillämpning av byggreglerna, utan som en anpassning till ett skydd som människor förväntar sig.

Föreläggandet avser ett flerbostadshus, Lunden, i de centrala delarna av Göteborg. Byggnaden är uppförd 1958 i 5 plan ovan mark samt ett källarplan. På de fyra översta planen utgörs byggnaden av lägenheter. På bottenplanet bedrivs butiksverksamhet i vissa delar av byggnaden medan resterande delar utgörs av lägenheter. Byggnaden har 2 trapphus och lägenhetsdörrarna ut mot trapphuset är av klassen B15. 12-15 lägenheter angränsar till respektive trapphus.

Föreläggande, 2009-11-27, dnr. 2009-011543

Räddningstjänsten bedömer att befintlig utformning av fastighetens brandcellsavskiljningar är bristfällig och förelägger om följande:

• De lägenhetsdörrar som angränsar till trapphuset ska uppfylla brandteknisk klass EI30.
• Dörrar mellan trapphus och källare ska uppfylla brandteknisk klass EI 60 samt förses med dörrstängare.
• Källaren är uppdelad i två brandceller. Brandcellgränsen mellan dessa ska tätas så att den uppfyller brandteknisk klass. Gäller endast källaren under Sankt Pauligatan 9.
• Källare under Sankt Pauligatan 9 skall förses med öppning mot det fria i sådan omfattning att trapphusen inte behöver användas vid brandgasventilation.

Fastighetsägaren överklagar föreläggandet till Länsstyrelsen i Västra Göralands län.

MSB:s yttrande till länsstyrelsen, 2010-05-30, dnr. 2010-3420

MSB:s bedömning är att de lägenhetsdörrar som är föremål för föreläggandet (punkt 1) väl lever upp till de krav som ställdes då byggnaden uppfördes. I det aktuella fallet anser MSB att särskilda omständigheter för att ställa högre krav inte finns. Visserligen är dagens krav på lägenhetsavskiljande dörrar högre än de som ställdes när byggnaden uppfördes men skillnaden i brandskydd bedöms inte vara av sådan omfattning att det skulle utgöra en särskild omständighet som motiverar ett byte av dörrar. Kostnaden för byte av lägenhetsdörrarna bedöms inte motiverad sett till de effekter på brandskyddet som åtgärden leder till.

När det gäller dörrar mellan trapphus och källare (punkt 2) så beskrivs de vara av samma klass som lägenhetsdörrarna, eller till och med av enklare karaktär. Avskiljningen mellan trapphus och källare är en väsentlig del av brandskyddet i ett flerbostadshus. En brand i en källare med förrådsutrymmen kan bli kraftig och relativt svårsläckt och till skillnad från en lägenhet är sannolikheten för tidig detektion inte heller särskilt hög. Redan i 1960 års byggregler anges att dörrar mellan källare och trapphus ska utföras i brandteknisk klass A60. Skillnaden mellan det och aktuellt utförande är av sådan omfattning att den mycket väl kan anses utgöra en särskild omständighet. Även sett till kostnaden i förhållande till nyttan anser MSB att åtgärden bör betraktas som skälig.

Under förutsättning att källaren avskiljs från trapphuset med dörrar i lägst brandteknisk klass EI 60 anser inte MSB att det finns behov av ytterligare brandcellsindelning av källaren (punkt 3). Kravet på brandgasventilation från källaren (punkt 4) bedöms också skäligt.

Beslut av Länsstyrelsen Västra Götalands län, 2011-01-12, dnr. 452-1217-2010

Länsstyrelsen bifaller överklagandet gällande punkt 1 och 3, men avslår överklagandet i övrigt, d.v.s. punkt 2 och 4. Länsstyrelsens bedömningar och motiveringar överensstämmer med MSB:s yttrande.

MSB:s kommentar

Även om dagens krav på lägenhetsavskiljande dörrar (EI 30) visserligen är högre än de som ställdes när byggnaden uppfördes (B15) bedöms skillnaden i brandskydd inte vara av sådan omfattning att det skulle utgöra en särskild omständighet som motiverar ett byte av dörrar. Det finns inte heller några belägg för att dörrar av samma slag som de befintliga skulle vara behäftade med allvarliga brister av sådan omfattning att det skulle utgöra en särskild omständighet. Värt att notera i sammanhanget är också att de ökade kraven på avskiljande dörrar gentemot trapphus till viss del har sitt ursprung i högre krav på ljudisolering.

I ”Barnvagnsdomen” prövas om brännbara eller lösa föremål i form av tre barnvagnar får förvaras i trapphuset till ett flerbostadshus. Huset är byggt på 1930-talet, saknar hiss och har relativt små lägenheter. Barnvagnarna används dagligen och behöver därför förvaras i trapphuset enligt bostadsrättsföreningen. Det bor flera barnfamiljer i huset så man har begränsat förvaringen till en barnvagn per barn. Vid tillfället hade tre barn behov av barnvagn.

Föreläggande, dnr. 309-1811/04

Efter tillsyn i en bostadsrättsförening 2004 förelägger Stockholms brandförsvar att brännbara eller lösa föremål i form av barnvagnar ska tas bort från trapphuset. Trapphuset är en utrymningsväg och föremålen kan försvåra eller förhindra trygg utrymning. Vid tillsynen förvarades även bensin till gräsklippare i trapphuset, men den togs bort efter tillsynen. Efter överklagan förtydligas grundkravet att barnvagnarna ska tas bort från trapphuset då det är en utrymningsväg.

Beslut av Länsstyrelsen i Stockholm, 2005, dnr. 452-04-81701

Länsstyrelsen finner att föreläggandet är motiverat för att minska risken för snabb brandspridning och ökad utrymningsmöjlighet vid brand. Villkoren i föreläggandet är möjliga att uppfylla och innebär inte oskäliga kostnader för bostadsrättsföreningen. Länsstyrelsen avslår därför överklagan.

Dom av Länsrätten i Stockholms län, 2006, Mål nr. 19787-05

Bostadsrättsföreningen överklagar beslutet till länsrätten, som anser att Stockholms brandförsvar haft fog för sitt föreläggande. Den avslår överklagandet men ändrar tiden för när åtgärderna ska vara genomförda.

Länsrätten motiverar sitt beslut med att lösa och brännbara föremål som förvaras i trappuppgångar riskerar att försvåra en utrymning av fastigheten, i händelse av brand. Det är inte tillräckligt att placera brännbara barnvagnar på en särskild plats i trapphuset så att de inte blockerar trappa och ger utrymme för att komma ut.

Bostadsrättsföreningen har angivit att det inte finns någon annanstans att förvara barnvagnarna och att det därför inte är skäligt att kräva att de flyttas. Bostadsrättsföreningen anser att varken brandförsvaret eller länsstyrelsen visat vilka tekniska lösningar till skälig kostnad det finns. Länsrätten motiverar sitt beslut med att det kan krävas en viss investering och ombyggnad att ordna gemensamma utrymmen för barnvagnar. Men det betyder inte att man inte kan ställa krav på en sådan lösning. Länsrätten anser inte att bostadsrättsföreningen påvisat att en annan placering av för barnvagnarna är utöver vad som är skäligt.

Dom av Kammarrätten i Stockholm, 2006, Mål nr. 1950-06

Kammarrätten finner inte skäl till att meddela prövningstillstånd. Länsrättens avgörande står därför fast.

MSB:s kommentar

Det är viktigt att hålla trapphus och andra utrymmen som är avsedda för utrymning fria från sådant som är brännbart eller som kan hindra framkomligheten. Dock handlar målet i detta fall om tre barnvagnar precis vid entrén i ett relativt trångt trapphus. Avgörandet innebär därför inget kategoriskt förbud mot alla föremål i trapphus.

Domen följer parallellitetsprincipen även om den inte nämns: Normalt tillåts inte brännbara ytskikt i trapphus som används för utrymning. Då är det rimligt att man inte heller får förvara brännbara saker där.

Bostadsrättsföreningen Falunhus 11 äger flerbostadshus i Falun.

Föreläggande, 2012-07-30, dnr. 100.2012.00273.2

Efter en tillsyn i bostadsrättsföreningens fastigheter meddelade Räddningstjänsten Dala Mitt ett föreläggande innehållande tre brister med tillhörande krav på åtgärder. Fastighetsägaren valde att överklaga en av de förelagda punkterna till länsstyrelsen i Dalarnas län. Den överklagade åtgärdspunkten lyder:

• Bostadsrättsföreningen Riksbyggen Brf Falunhus 11 föreläggs att sätta upp handbrandsläckare med lägsta effektivitetsklass 43A 233B C i samtliga trapphus på minst vartannat våningsplan. (Alternativt en på centrumrulle monterad brandslang i en brandpost på minst varannan våning. Alla lägenheter i fastigheten ska i detta fall kunna nås med brandslang.)

Åtgärdskravet motiveras med stöd i ett beslut taget i förbundsdirektionen för Räddningstjänsten Dala Mitt om att det är skäligt att fastighetsägare till flerbostadshus tillhandahåller grundläggande släckutrustning för de boende. Räddningstjänsten anser att kravet ovan är skäligt trots risken för skadegörelse/sabotage eftersom inga andra motsvarande åtgärder vidtagits i de enskilda lägenheterna.

Fastighetsägaren anger ett antal skäl för sin överklagan. Däribland att föreningen uppmanat alla bostadsrättsinnehavare att skaffa brandskyddsutrustning, samt att styrelsen beslutat om att erbjuda de boende ett brandskyddspaket med brandsläckare och brandfilt till ett kraftigt subventionerat pris. Vidare finns risk för sabotage och skadegörelse av handbrandsläckare i trapphusen vilket kan ge en falsk säkerhet för de boende. Vid en brand i en lägenhet riskerar även dörren till lägenheten lämnas öppen då den boende beger sig ut i trapphuset för att hämta släckare. De boende har olika fysiska förutsättningar att hämta och hantera släckarna.

MSB:s yttrande till länsstyrelsen, 2013-03-11, dnr. 2012-6496

MSB anser att det inte är tillräckligt utrett och motiverat att det behövs släckutrustning i trapphuset för att brandskyddet i byggnaden ska uppnå en skälig nivå. Varken dagens byggregler eller deras föregångare ställer krav på någon form av släckutrustning i bostäder. Även om byggreglerna bara har möjlighet att reglera fasta installationer (inomhusbrandposter) och inte lös inredning (handbrandsläckare) så ger det en fingervisning om vilken nivå på brandskyddet som samhället anser är rimlig. Om tillsynsmyndigheten anser att det behöver ställas krav utöver de som angavs i byggreglerna så krävs det att det finns särskilda omständigheter. De särskilda omständigheterna behöver då tydligt redovisas och kopplas till en motivering av de ställda kraven.

Beslut av Länsstyrelsen Dalarnas län, 2013-05-27, dnr. 452-7272-2012

Efter kommunicering av MSB:s yttrande till båda parter, utan att någon av parterna tillfört något ytterligare till ärendet i sak, beslutar länsstyrelsen att upphäva överklagad del av föreläggandet. Länsstyrelsen finner liksom MSB att det i föreläggandet inte är tillräckligt tydligt utrett och motiverat att det behövs släckutrustning i trapphuset.

MSB:s kommentar

Det framgår av ärendet att ett beslut om att förelägga om släckredskap i trapphus i ett flerbostadshus måste föregås av en utredning av det faktiska behovet. Det behöver till exempel uteslutas att motsvarande utrustning inte redan finns i de flesta av lägenheterna samt säkerställas att de boende har förmåga att använda utrustningen. Förbundsdirektionens beslut som räddningstjänstens hänvisar till i föreläggandet är inte tvingande, eftersom en kommun inte har någon möjlighet att besluta om föreskrifter enligt LSO. Beslutet kan därmed inte användas som en allmän kravnivå, utan bedömningen av skälighetsnivån behöver göras i varje enskilt fall.