Hoppa över navigering, hoppa direkt till textinnehållet Hoppa till navigeringen Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsida Nyheter Webbkarta Sökfunktion Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakt

Välkommen till MSB! Vi använder kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt samt för statistik. Om du fortsätter, utan att ändra dina inställningar, så godkänner du att cookies från msb.se används.
Läs mer om kakor och hur vi använder dem samt hur du kan ändra dina inställningar

25 år sedan Sveriges första internationella hjälpinsats

Tipsa om artikeln
Publicerad: 2013-12-11 kl. 10:28 | Uppdaterad:2013-12-11 kl. 15:09
Tisdagen den 10 december var det 25 år sedan som Sverige påbörjade sin första internationella hjälpinsats. Begäran om hjälp kom från dåvarande Sovjet, som drabbats av sin största katastrof sedan andra världskriget, en förödande jordbävning.

Sverige saknade 1988 helt beredskap för internationella hjälpinsatser, men på mycket kort tid sattes det samman en styrka med personal, räddningshundar och materiel som med två Hercules från Försvarsmakten flögs till den sovjetiska delrepubliken Armenien. Första konkreta insatsen skedde 11 december i en delvis raserad textilfabrik.

Den svenska insatsen räddade liv och den blev startskottet för det vi sett utvecklas och förfinats under ett kvarts sekel, Räddningsverkets och senare MSB:s många uppmärksammade hjälpinsatser. Erfarenheterna från den första internationella hjälpinsatsen var många.

Läs hur det gick till när Sverige för första gången fick en begäran om akut räddningsinsats i ett annat land och hur insatsen förverkligades och genomfördes.

Artikel 1
Någon beredskap fanns inte - men det mesta fungerade

 

Bertil Hansson, Armenien 2013
Bertil Hansson (längst till höger) blev chef i räddningsorganisationens operativa ledning.

Jordbävningen slog till utan förvarning klockan 11.41 onsdagen den 7 december 1988 i Leninakan, en stad stor som Malmö i den nordvästra delen av sovjetiska delrepubliken Armenien. Minst 25 000 dog direkt i Leninakan och andra drabbade orter, tusentals skadades svårt.

Många blev levande begravda under rasmassorna. Någon trovärdig dödssiffra finns inte, den har varierat från 25 000 till 50 000. I den mindre staden Spitak nära jordbävningens epicentrum dödades 4 000 av 15 000 invånare. Totalt cirka en halv miljon människor blev hemlösa. Det var den värsta katastrof som drabbat Sovjet efter andra världskriget.

Ett dygn efter jordbävningen, som egentligen bestod av tre skalv, gick omfattningen av katastrofen upp för de styrande i Moskva. Sovjetunionen skickade oväntat ut en begäran till omvärlden om akut hjälp – det hade aldrig tidigare hänt. Olyckor och katastrofer i Sovjet brukade tystas ner, men nu hade Gorbatjov tagit över och med honom större öppenhet. Många svarade positivt på Sovjets vädjan om hjälp, bland andra ”ärkefienden” USA. I Sverige hamnade den sovjetiska begäran om hjälp hos Statsrådsberedningen. Politiskt blev detta förstås en högpriofråga.

Den mentala beredskapen höjdes

Svensk beredskap för internationella hjälpinsatser saknades helt vid denna tidpunkt. Redan dagen efter jordbävningen, den 8 december kl 13.15 fick Räddningsverkets generaldirektör Lennart Myhlback försvarsdepartementets uppdrag att före klockan 14.30 leverera en lista över lämplig personal och materiel till det jordbävningsdrabbade området. Departementet hade fått signaler om att en begäran om hjälpinsats skulle kunna komma när som helst.

Räddningsverket (SRV), som bildats bara två år tidigare, var statlig myndighet för bland annat räddningstjänsten och civilförsvaret och hade därmed nära kontakt med såväl kommunala räddningstjänsten som Svenska Brukshundklubben, som utbildade sök- och räddningshundar för det svenska civilförsvaret. 

Myhlback hade, för alla eventualiteters skull, omgående bildat en ledningsgrupp och därmed höjt den mentala beredskapen på Räddningsverket. Det gjorde det möjligt för SRV att endast trekvart efter departementets begäran lämna en förteckning över resurser som bedömts vara lämpliga – en första räddningsstyrka med 37 personer och 16 räddningshundar plus tält, domkrafter, filtar, elverk, kommunikationsradioapparater och förnödenheter för att vara självförsörjande under minst en vecka.

Efter ett dygns avvaktande läge, främst orsakat av diplomati på hög nivå, blev det fullt pådrag fredag kväll 9 december. Då hade Sovjets officiella begäran inkommit och inom kort kom besked från regeringen till Räddningsverket att räddningsinsatsen ska genomföras.

Materielen fanns i civilförsvarsförråd och på räddningsskolan i Rosersberg och skulle snabbt till närliggande Arlanda, där två Herculesplan från Försvarsmakten väntade lördag morgon. Personalen på Rosersberg jobbade hela natten och levererade beställd materiel, totalt cirka 20 ton, ut till Arlanda.

16 räddningshundförare, huvudsakligen från Västergötland, fick telefon med förfrågan om de kunde infinna sig med räddningshund 08.00 på Arlanda för att åka till Armenien.

Personalen i övrigt hämtades dels från Räddningsverket (främst befäl och lärare), dels befäl och brandmän från kommunala räddningstjänsten.

Krävde snabba besked från Stockholm

Eftersom avresan skulle ske från Arlanda var det naturligt att SRV i första hand vände sig till Stockholms brandförsvar. Sent fredag kväll ringde därför SRV-chefen Lennart Myhlback hem till Stockholms brandchef Lars Henricsson med detta budskap:

”Sverige ska skicka en räddningsstyrka från Arlanda lördag förmiddag. Kan du ha tolv man resklara på Arlanda i morrn bitti och kan du själv bli insatschef?”

Henricsson, något överrumplad, bad om betänketid över denna minst sagt udda förfrågan.

Myhlback noterade Henricssons lilla tveksamhet och förtydligade:

”Okay, jag vill ha besked inom två timmar, annars ringer jag räddningstjänsten i Göteborg”.

Det dröjde mindre än en halvtimme innan Lars Henricsson ringde tillbaka: ”Vi har en storbrand i natt på slakthusområdet med fyra stationer på plats, men självklart åker vi till Armenien”.

Jourhavande chefen för insatsen vid storbranden, Bertil Hansson, hade gett klartecken till Lars Henricsson och just Hansson blev några dygn senare chef för den svenska styrkans operativa ledning.

Ingen beredskap fanns när skarpt läge infann sig, men det mesta fungerade – åkeriföretag ställde upp och körde ut materiel mitt i natten, sjuksköterskor kom till Arlanda och vaccinerade styrkan, och så vidare.

Marie Hafström, statssekreterare på försvarsdepartementet, dök upp på startplattan och önskade alla lycka till.

Klockan 13.20 lördagen den 10 december lyfte Hercules nummer 1 med första destination Moskva, 14.55 startade den andra ”kärran”.

Sveriges första internationella hjälpinsats var på väg!

Delar av insatstyrken Armenien 1988
Insatsstyrkan bestod av personal för räddningstjänst i både fred och krig, brandmännen Kenneth Johansson och Perry Bylin i bakgrunden samt frivilliga civilförsvararna i form av räddningshundförarna Per-Arne Hallberg (med sin Ceasar) och Agnetha Eriksson (med Raffi).

SRV-anställda Armenien 1988
Här ses 14 av de 15 SRV-anställda som ingick i någon av de tre insatserna till Armenien 1988, bakre ledet fr v: Jon Melin, Claes-Göran Claesson, Jörgen Nilsson, Britt-Louise Ståhl, Yvonne Frycklund, Anders Weiss och Torwald Snickars. Främre ledet fr v: Gunnar Frycklund, Karl Ekberg, Stig-Ola Sandlund, Alf Lidén, Lars Zetterström, Stig Dahlén och Jörgen Hallberg. Saknas på bilden: Claes-Göran Karlsson.

Artikel 2
Första insatsen genomfördes i en raserad textilfabrik

 

Insatstyrkan i en textilfabrik
Här påbörjas den första svenska internationella hjälpinsatsen. Det sker under ledning av Lennart Sommar (längst till höger) i en delvis raserad textilfabrik i Leninakan. Uppgiften var att med hjälp av räddningshundar hitta överlevande under rasmassorna.

Första Herculesen mellanlandade i Moskva 17.40 lokal tid, den andra satte ner hjulen på plattan kl 19.15. Därefter följde en byråkrati som gjorde alla i den svenska styrkan smått vansinniga. I sex timmar tvingades vi vänta på flygplatsen i Moskva på att våra visum skulle bli klara. Enda positiva med detta uppehåll var att det gav insatschefen Lars Henricsson möjlighet att organisera styrkan.

05.20 söndagen den 11 december landade vi på flygplatsen i Armeniens huvudstad Jerevan, som inte var allvarligt skadad av jordbävningen. Till vår förvåning fungerade urlastningen ur Hercules-planen över all förväntan, främst tack vare studenter från den hårdast drabbade staden, Leninakan. De jobbade som vore det deras sista bidrag till alla i Leninakan.

07.48: Vår kolonn med två bussar och sju lastbilar lämnade flygplatsen med destination Leninakan 12 mil norrut och uppåt mot Kaukasus, stadens höjd över havet är drygt 1 500 meter. I dag har Leninakan bytt namn till Gyumri, en stad där för övrigt den kände brottaren Ara Abrahamian växte upp. Han var 13 år när det förödande jordskalvet inträffade.

Leninakan var på den tiden en stängd stad för utlänningar. Därför var också sovjetiska militärer i vägspärrar (stridsvagnar och tungt beväpnad militär) först osäkra på om de skulle släppa fram oss eller inte.

Men nu gällde det att rädda liv under rasmassorna, den svenska styrkan var bland de första utländska på plats och på något sätt hade order kommit från högsta nivå att vi skulle ges fri lejd.

Kistor, Armenien 1988
Den svenska styrkan inkvarterades i militärtält i Leninakan, intill en delvis raserad fabrik. Många av offren som tagits ut ur ruinerna hade placerats i enkla träkistor på trottoaren i direkt anslutning till den svenska campen.

Som i en skräckfilm

10.45 framme i Leninakan, knappt fyra dygn efter det förödande skalvet. Sakta rullade våra bussar genom staden, där tolvvåningshus sjunkit ihop som pannkakor till en- eller tvåvåningsnivå. Vi mötte tomma blickar från människor som förlorat allt. Det var som att befinna sig mitt i en skräckfilm.

Klockan 12 kom vi fram till en anvisad plats för vårt läger. En schweizisk styrka som anlänt något tidigare och hade valt att bo i några offentliga byggnader som inte rasat. Vi var nöjda med platsen som hade utpekats för oss, där kunde vi sätta upp vårt högkvarter med tält och utan risk för att få betongblock i huvudet vid förväntade efterskalv. Men miljön var obehaglig – på en trottoar alldeles intill svensklägret stod mängder av enkelt hopsnickrade träkistor. En ständig ström av människor som gick fram till kistorna och lyfte på locken för att se om där låg någon anhörig eller inte. Från och till skar hjärtskärande skrik genom lägret när någon påträffat en nära anhörig död.

14.00: På andra sidan gatan fanns en textilfabrik, som till stora delar raserats. En omedelbar svensk sökinsats var egentligen inte aktuell innan räddningshundarna vilat ut och lägret rests. Men trycket från hundratals anhöriga och lokalpolitiker blev så stort att den svenska styrkan kände att den omgående måste genomföra en första insats i textilfabriken, där det bedömdes finnas levande begravda.

Så klockan 14 lokal tid den 11 december påbörjades Sveriges första internationella hjälpinsats. En räddningsgrupp om sju personer och tre räddningshundar begav sig in i det som återstod av textilfabriken. Styrkan leddes av Lennart Sommar, brandbefäl från Stockholm. Sju döda hittades, inga indikationer på liv bland ruinerna.

Mitt i natten dök en ny SRV-styrka upp

Vi saknade helt möjligheter att kommunicera med Räddningsverket i Sverige. Detta var innan satellittelefoner och andra moderniteter fanns i standardutrustningen. Via den schweiziska styrkan lyckades vi få i väg ett kortvågsmeddelande till Räddningsverket: "Svenska delegationen anlände Leninakan söndag. Startade omedelbart räddningsarbetet. Allt väl."

Måndag och tisdag genomfördes ett antal sökinsatser, flera där räddningshundarna gav tydliga markeringar att det fanns överlevande. Platserna märktes ut och inkommande styrkor med specialutrustning tog över räddningsarbetet. Med den unika svenska resursen – räddningshundarna – fortsatta den svenska styrkan sökandet på andra platser.

21.30 tisdag kväll, 13 december, genomfördes efter insatserna ett improviserat Luciafirande i campen. Den första avkopplingen under fyra dygn. Men redan klockan

23.00 rasslade det till i kommunikationsradion: "En delegation från Räddningsverket med 15 lastbilar fyllda med materiel står på torget i Leninakan".

En överraskning för alla, eftersom första styrkan dittills inte haft någon kontakt med Sverige. Den nya styrkan med elva personer dök upp i SRV:s tältläger vid midnatt.

Onsdag 14 december, klockan 10:00: Radiooperatören Anders Weiss från SRV, som anlänt med den andra styrkan satte upp "trådar mellan husväggar och SRV-tält" och lyckades etablera kontakt med Stockholms Radio och Räddningsverket.

Efter fyra dygn i Armenien utan kontakt med omvärlden och hemmafronten hade vi äntligen möjlighet att berätta om situationen och fortsatta hjälpbehov.

En radiooperatör skulle förstås ha varit med i första styrkan som lämnade Sverige, det blev en självklar erfarenhet av denna pionjärinsats.

Elva instängda byggnadsarbetare räddade

Sent på kvällen den 14 december, sju dygn efter jordbävningen, nåddes den svenska styrkan av glädjebeskedet att elva instängda byggnadsarbetare räddats ut ur ruinerna från ett utrymme där de svenska räddningshundarna kvällen innan markerat tydligt.

Även från flera andra platser kom uppgifter om att människor fortfarande räddades ur ruinerna.

När vi besökte det som återstod av det största sjukhuset i Leninakan kom en kvinna in, mirakelräddad efter drygt en vecka under ruinerna. Hon var i så pass god kondition att hon klev av båren, gick några meter och lade sig på sjukhussängen.

15 december var avresedag från Leninakan, tillbaka mot huvudstaden Jerevan. Besök gjordes på regeringskansliet, där insatschefen Lars Henricsson mötte landets högsta ledning och fick motta ett skriftligt bevis på den tacksamhet som Armenien kände över den svenska insatsen.

En tredje hjälpsändning från Sverige hade nu anlänt. Chef var Claes-Göran Karlsson från Räddningsverket i Skövde och med sig hade hand bland annat 66 förläggningstält, kokkärl, bestick och annat, totalt 8 ton.

Hur många som den svenska styrkan räddade livet på är omöjligt att säga eftersom huvuduppgiften var att hitta människor vid liv under ruinerna och därefter överlåta till specialstyrkor att försöka ta sig fram till de nödställda.

Men mot bakgrund av de minimala förberedelserna utfördes en smått mirakulös insats. Mycket var riktigt bra, annat var dåligt.

Erfarenheterna blev många och de och senare lärdomar har legat till grund för att MSB i dag är en mycket eftertraktad aktör när FN, EU och andra begär professionell hjälp.

Hemkomsten fick stor uppmärksamhet i media. Styrkan togs emot närmast som svenska stjärnidrottare som utfört något med OS-bragdstämpel. En smolk i allt det positiva var att räddningshundarna måste sättas i karantän, till stor besvikelse för flertalet hundförare.

Statsminister Ingvar Carlsson tackade SRV-personalen med ett signerat brev till alla: "Det finns anledning att se insatserna i Armenien i ett större perspektiv. Att med så kort varsel bege sig hundratals mil hemifrån för att undsätta nödställda människor på platser vi inte tidigare känt till ser jag som ett uttryck för den internationella solidaritet och globala samhörighet som vi sett spira under 1988", skrev statsministern bland annat.

Rasområde Armenien 1988
Detta var miljön den svenska styrkan arbetade , nio- eller tolvvåningshus som hade kollapsat. På bilden leder Lars Zetterström i orange overall sökarbetet. 

Fakta: Armenieninsatsen
Tre styrkor skickades – här är alla som var med

 

Huvuddelen av den svenska insatstyrkan Armenien 1988
Huvuddelen av de som ingick i den svenska styrkan samlade på bild inför hemresan till Sverige.

Totalt 50 personer ingick i de styrkor som Sverige genom Räddningsverket skickade till Armenien. Det skedde i tre etapper. Huvudstyrkan på 37 personer och 16 räddningshundar lämnade Sverige den 10 december, styrka 2 bestående av elva personer avreste 12 december och styrka 3 med två personer reste 14 december.

Huvuduppgiften för styrka 1 var att rädda människor som fortfarande var vid liv under ruinerna, medan de två andra styrkorna hade som primär uppgift att leverera materiel till hemlösa och andra nödlidande.

Styrkorna hade följande sammansättning:

Styrka 1:

Lars Henricsson (insatschef), Björn Danell, Lennart Sommar, Bertil Hansson, Jan Sommar, Sven Lindblom, Yngve Gustavsson, Stefan Hellqvist, Bertil Almström, Hans Johansson, Kenneth Johansson och Perry Bylin, samtliga från Stockholms brandförsvar, läkaren Hans Samnegård, Lidingö, Torwald Snickars, Britt-Louise Ståhl, Lars Zetterström, Stig-Ola Sandlund, Jörgen Nilsson och Jon Melin, Räddningsskolan Rosersberg, Stig Dahlén, Räddningsverket, Karlstad. I Moskva anslöt tolken Peter Semneby, svenska ambassaden.

Följande deltog som hundförare: Gunnar Frycklund och Yvonne Frycklund, Skövde, Kaj Sundström, Mariestad, Agnetha Eriksson, Skövde, Ingvar Axelsson, Växjö, Nils-Göran Eriksson, Alvesta, Anna-Lena Stjerna, Lessebo, Tore Karlsson, Skruv, Nils Karlsson, Stenstorp, Tommy Pettersson, Växjö, Anders Wiss, Fristad, Birger Andersson, Jönköping, Per-Arne Hellberg, Skara, Frank Jonsson, Lidköping, John Pellika, Viskafors, och Kjell Järsand, Borås.

I styrkan ingick 16 räddningshundar av följande raser: Schäfer 8 stycken, Riesenschnauzer 2, Labrador , Rottweiler, Flat coated retriever, Vorsteh, Golden retriever och en blandras.

Styrka 2:

Jörgen Hallberg (chef), Karl Ekberg, Alf Lidén och Claes-Göran Claesson, Räddningsskolan Revinge, Anders Weiss, Räddningsverket, Ove Dahlström, Hans Björnström, Matti Kard, Jan Wisén och Göran Forsström, Stockholms brandförsvar, tolkarna Bertil Oskarsson och Mikael Granlöf, båda från Uppsala.

Styrka 3:

Claes-Göran Karlsson, Räddningsskolan, Skövde och tolken Per Enerud, Uppsala.

46 ton materiel ur civilförsvarsförråden

Etapp 1

  • Sjukvårdstält 9
  • Uppvärmning 9
  • Förläggningstält 8
  • Förrådstält 7
  • Filtar 780
  • Domkrafter 60
  • Elverk 9
  • Kommunikationsradio 20

Vikt: cirka 20 ton

Etapp 2

  • Sjukvårdstält 10
  • Uppvärmning 10
  • Förläggningstält 17
  • Förrådstält 17
  • Filtar 1 960
  • Skäraggregat 20
  • Elverk 2
  • Kommunikationsradio 4
  • Motorkapmaskin 13
  • Motorhandsåg 2

Vikt: cirka 18 ton

Etapp 3

  • Förläggningstält 66
  • Filtar 736
  • Bågsågar 77
  • Yxor 66
  • Spadar 66
  • Kokkärl 689
  • Matbestick 746

Vikt: cirka 8 ton

Text och foto: Stig Dahlén, som 1988 var redaktör för Räddningsverkets tidning Sirenen och ingick i den första styrkan som skickades till Armenien.

Kontakt:
No such user