Hoppa över navigering, hoppa direkt till textinnehållet Hoppa till navigeringen Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsida Nyheter Webbkarta Sökfunktion Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakt

Välkommen till MSB! Vi använder kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt samt för statistik. Om du fortsätter, utan att ändra dina inställningar, så godkänner du att cookies från msb.se används.
Läs mer om kakor och hur vi använder dem samt hur du kan ändra dina inställningar

Saneringsenheter

Tipsa om artikeln
Varje räddningstjänst oavsett storlek ansvarar för livräddande personsanering, vilket innebär att de avbryter exponeringen av ämnet genom till exempel avklädning och avspolning. Sjukvården ansvarar sedan för den fullständiga personsaneringen.
Saneringsutrustning

Hur resurserna begärs: Vid behov av resursen, kontakta SOS för vidarekoppling till Insatsledning på respektive räddningstjänst:

 
 
 
 
 

Som nationell förstärkningsresurs finns det prioriterade saneringsenheter.
Dessa ska kunna utföra livräddande personsanering, sanering av insatspersonal samt materialsanering.

Saneringsenheter till kommuner i riskzonen

Under 1990-talet utvecklades utrustning för indikering och sanering som  skulle distribueras till 70 kommuner som utifrån en riskbedömning bedömdes ha mål som kunde angripas med kemiska stridsmedel. En ny riskbedömning gjordes 1999 som minskade antalet riskkommuner till 35.
 
Förutom utveckling, anskaffning och fördelning av utrustning skedde utbildning av räddningstjänstpersonal och civilpliktiga sanerare. Stora investeringar gjordes utifrån den hotbild som fanns där Sverige var ledande i utvecklingen av utrustning för indikering och sanering av kemiska stridsmedel. Den teknik som utvecklades utgick från ett hot om väpnat angrepp av kemiska vapen vilket gjorde att tidsfaktorn inte var lika avgörande och förutsätter att tid finns för att bygga upp de resurser som behövs.

Ansvaret flyttas från nationellt till regionalt

Dagens hotbild gör att saneringsenheterna behöver förändras samtidigt som regeringen inte längre anser att det finns ett behov av att upprätthålla samtliga resurser för nationellt bruk. Istället kommer ansvaret för de cirka 30 saneringssystemen att flyttas över till regionerna. För saneringsenheterna i Piteå, Järfälla och Kungsbacka har MSB tecknat avtal med räddningstjänsterna för att vara en nationell förstärkningsresurs för farliga ämnen. Detta innebär att dessa räddningstjänster ska vara ett stöd till andra vid komplicerade olyckor, planerade arrangemang och internationella uppdrag.
 
Vilka saneringsresurser som ska finnas i varje region och vad dessa ska innehålla är upp till varje region att själv bestämma. De regionala samordningsfunktionerna (RSF) som i vissa regioner har startats upp är ett lämpligt forum för att diskutera frågor om saneringsresurser.
Varje räddningstjänst, oavsett storlek, ansvarar för livräddande personsanering. Detta innebär att de avbryter exponeringen av ämnet genom till exempel avklädning och avspolning. Sjukvården ansvarar sedan för den fullständiga personsaneringen.

Saneringsenheternas förmåga

Saneringsenheterna kan bistå med sanering av insatspersonal, livräddande personsanering och sanering av materiel som används under insats. De nationella saneringsenheterna ska kunna utföra sanering av kemikalier och kemiska stridsmedel samt ha förmåga att utföra saneringskontroll efter händelser med kemikalier och joniserande strålning.

Enheterna har förstärkts med vissa indikeringsinstrument som främst är till för den egna säkerheten samt annan utrustning. De ska även ha förmågan att kunna göra en korrekt bedömning av var en saneringsplats ska upprättas samt kunna avgöra om denna under insatsens gång behöver flyttas.

Kostnader

Kostnad för insats, dock ej kostnader för materiel, betalas av den kommun, kommunalförbund, landsting eller myndighet som begär hjälp.

Publicerad: 2013-03-08 kl. 14:44 | Senast granskad:2017-02-10 kl. 10:22
Kontakt:
Thomas Degeryd Thomas.Degeryd@msb.se