Hoppa över navigering, hoppa direkt till textinnehållet Hoppa till navigeringen Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsida Nyheter Webbkarta Sökfunktion Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakt

Välkommen till MSB! Vi använder kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt samt för statistik. Om du fortsätter, utan att ändra dina inställningar, så godkänner du att cookies från msb.se används.
Läs mer om kakor och hur vi använder dem samt hur du kan ändra dina inställningar

Jordarternas bildningssätt

Tipsa om artikeln
Jordarter - friktionsjord, kohesionsjord, lera, kvicklera, silt, morän, sand och grus
 Morän är en jordart som bildades när inlandsisen tog upp och bröt loss delar från berggrunden, krossade och blandade materialet med äldre jordarter. Moränen består av en blandning av block, sten, grus, sand, silt och ler, och är Sveriges vanligaste jordart.
 
När inlandsisen smälte sökte sig smältvattnet ner mot botten av isen och bildade stora isälvar. Grus och sand drogs med och avlagrades i isälvstunnlarna och vid deras mynningar. De lättare lerpartiklarna fördes ut och sedimenterades i lugnt vatten.
 
Beroende på årstidsväxlingar i isavsmältningen, och därmed i vattenföringen kunde en regelbunden växling i sedimentationen ske; detta bildade lera med siltskikt. I Sverige påträffas lera huvudsakligen inom områden som ligger under högsta kustlinjen eller berörts av uppdämda så kallade issjöar.
 
Vid landhöjningen utsattes dåvarande stränder av vågornas påverkan (svallning) och av det rinnande vattnet som eroderade i dalgångarna och byggde nya landformer nedströms. Det utsvallade materialet och älvsedimenten kan därför underlagras av lera.
 
Illustration: Lera överlagrad av grövre sedimentjord vilande på morän eller berg
Illustrationen visar lager av lera och silt överlagrade av sand.

Jordarter

Jord indelas i mineraljord och organisk jord. Mineraljord klassificeras efter kornstorlek och kornfördelning.

Jordarterna indelas efter kornstorlek. Jordar med kornstorlekar mindre än 0,06 mm kallas kohesionsjordar och jordar med kornstorlekar större än 0,06 mm kallas friktionsjordar. 
Jordarterna indelas efter kornstorlek.
 
Jordens förmåga att släppa igenom, suga upp eller hålla kvar vatten beror i första hand på kornens storlek och hur tätt de är packade. Generellt kan sägas att ju mindre korn desto sämre vattengenomsläpplighetsförmåga (permeabilitet).
Jordarternas sammansättning varierar. Vanligen består en jordart av flera kornfraktioner. I exempelvis jordarten "siltig sand" dominerar sandfraktionen med silt som näst största fraktion.
 
Jordar med kornstorlekar mindre än 0,06 mm kallas kohesionsjordar och jordar med kornstorlekar större än 0,06 mm kallas friktionsjordar.
Organisk jord består till mer än 30 viktprocent av organiskt material. Vanliga organiska jordarter är torv och gyttja.
Grus, Sand, Silt och Lera 
Grus, Sand, Silt och Lera

Friktionsjord

Sand- och grus betecknas som friktionsjord. I en friktionsjord bygger huvudsakligen friktionen mellan jordkornen upp hållfastheten i jorden.
 
En friktionsjords rasvinkel. Foto: SGI. 
En friktionsjords rasvinkel. Foto: SGI.
 
Om en torr friktionsjord – sand eller grus – strilas ut på ett plant underlag så att den bildar en "toppig" hög kommer högens rasvinkel att bli lika med materialets så kallade friktionsvinkel, 30°-40° friktionsvinkeln i löst lagrat tillstånd). Friktionsvinkeln är ett mått på jordens hållfasthet. Friktionsvinkelns storlek varierar mellan olika typer av friktionsjord.
 
Om lutningen för en slänt i friktionsjord ökas – exempelvis vid schaktning eller genom erosion – tills den överstiger den s k friktionsvinkeln, övergår partiklarna från vila till att rulla över varandra, och ras uppstår. 

Sand och grus

Sand och grus släpper lätt igenom vatten och torkar snabbt. Sandjordar är erosionskänsliga. Sand- och grusjordars hållfasthet beror främst på friktionskrafter mellan kornen. Dessa krafters storlek påverkas i sin tur av om jorden befinner sig över eller under grundvattennivån. Om jorden befinner sig under grundvattennivån minskar friktionskrafterna mellan kornen.
 
I sandjordar dominerar sandfraktionen med kornstorlek 0,06 – 2 mm. På motsvarande sätt dominerar i grusjordar grusfraktionen med kornstorlek 2 – 60 mm. Sand- och grusjordar är ofta blandade med varandra eller med andra fraktioner som till exempel silt.
 
Snedställda sandskikt som överlagrats av horisontella lager av grus. Öskölts moar, Dalsland. Foto: C Fredén, SGU, 1998. 
Snedställda sandskikt som överlagrats av horisontella lager av grus. Ödskölts moar, Dalsland. Foto: C Fredén, SGU, 1998.
 
Släntens lutning påverkar också dess stabilitet. Friktionsvinkeln är den vinkel som sand eller grus naturligt rasar ut i. Friktionsvinkelns storlek är 30°–40°. Till skillnad från en slänt i lera så kan en slänt i sand eller grus bli nästan obegränsat hög, så länge som lutningen inte överstiger friktionsvinkeln.

Morän

Cirka 75 procent av Sveriges yta utgörs det översta jordtäcket av morän som har bildats och avsatts av inlandsisen. Normalt underlagrar dessutom moränen andra jordar. Moränen har bildats genom direkt materialavlagring från inlandsisen.
 
Moränens bildningssätt innebar att materialet inte har utsatts för någon egentlig kornstorlekssortering, utan morän är en osorterad jordart med sten och block spridda i en finkornig grundmassa.
 
Moränens sammansättning varierar starkt från finkornig lermorän till grovkornig grusmorän. Kornstorlekssammansättningen är i hög grad beroende av den berggrund som inlandsisen eroderat. Sten- och blockhaltiga, sandiga moräner finns framför allt i urbergsområden, medan lermoräner förekommer i områden med en berggrund som består av skiffer och kalksten. 
 
Kornstorlekssammansättningen bidrar i hög grad till moränens egenskaper. Grovkorniga moräner – sandmorän och grusmorän – beter sig huvudsakligen som friktionsjordar, medan finkorniga moräner – lermorän och siltmorän – mera har kohesionsjordskaraktär. Jämfört med lera är dock lermorän betydligt fastare.

Grusig morän i skärning vid Töresjö, ca 10 km norr om Ullared, Falkenbergs kommun. Mats Engdahl SGU 2008 
Grusig morän i skärning vid Töresjö, ca 10 km norr om Ullared, Falkenbergs kommun.
Foto: M. Engdahl, SGU 2008.
  

Kohesionsjord

I en kohesionsjord, verkar inte bara friktionskraft mellan jordpartiklarna utan även den fysikaliska kraften kohesion. Kohesionen, som utgörs av vidhäftningskrafter (molekylära attraktionskrafter) mellan de mycket små partiklarna i finjorden, medför att jordpartiklarna häftar samman.

Kohesionsjord 
 
Främst lerjord räknas som kohesionsjord, men även siltjord kan delvis ha kohesionsjordsegenskaper. Finkornig morän, som har en hög andel ler- och siltfraktion, uppträder också som en kohesionsjord.

Sammanhängande jordstycken som glidit iväg vid skredet i Vagnhärad, 1997. Foto: J Lindgren, SGI 
Sammanhängande jordstycken som glidit iväg vid skredet i Vagnhärad, 1997. Foto: J Lindgren, SGI
 
Skred uppstår när finkornig jord glider iväg i sammanhängande stycken som hålls samman på grund av attraktionskrafterna mellan jordpartiklarna (kohesionen).

Falsk kohesion eller negativa portryck (sug)

Ovanför grundvattennivån finns vanligen jordlager som inte är vattenmättade. Detta innebär att jordens porer inte bara innehåller vatten utan också luftbubblor. Ytspänningen runt dessa luftbubblor ger upphov till en sammandragande kraft mellan jordpartiklarna. Denna sammandragande kraft ökar i sin tur friktionskraften mellan jordpartiklarna. Detta bidrar positivt till jordens hållfasthet, och denna effekt brukar benämnas falsk kohesion.
 
Vertikal slänt på grund av falsk kohesion i den icke vattenmättade zonen i den översta delen av slänten efter skredet i Krokvåg, Hammarstrand, 1993. Foto J Fallsvik SGI
Vertikal slänt på grund av falsk kohesion i den icke vattenmättade zonen i den översta delen av slänten efter skredet i Krokvåg, Hammarstrand, 1993. Foto: J Fallsvik, SGI
 
Den falska kohesionen är mest märkbar i silt- och sandjord. Den falska kohesionen medverkar exempelvis till att mycket branta eller till och med vertikala slänter kan bildas i "bakkanten" efter ett skred.
 
Den hållfasthetsförbättrande effekten är dock förrädisk – den mycket branta slänten kan stå kvar i åratal, men efter regn eller vid snösmältning kan de vattenomättade jordlagren vattenmättas. Luftbubblorna med sin ytspänning försvinner och därmed försvinner den falska kohesionen. Detta medför att den mycket branta slänten blir instabil.
 
Den falska kohesionen kan även försvinna på grund av att ytspänningskrafterna försvinner när de omättade jordlagren under en torrperiod har torkat ut helt.
 
En brant slänt som hålls upprätt med falsk kohesion har stor likhet med sandslott. Ett sandslott kan stå upprätt, så länge som den sand det är byggt av är fuktig men vattenomättad. Om en våg sköljer över sandslottet blir sanden vattenmättad och slottet rasar. Men sandslottet rasar även när solen har torkat ut sanden.

Sulfidjord

Sulfidjord kan bestå av sandig silt, silt, lerig silt och siltig lera med varierande halter av järsulfider och organiskt material. Sulfidjordar är som regel varviga/skiktade vilket gör att de geotekniska egenskaperna kan variera.
 
Sulfidjordar finns längs Norrlans kustland från ungefär Gävle i söder till Haparanda i norr men kan också förekomma på andra platser i landet, exempelvis i Mälardalen.
 
Sulfidjordarna känns igen på att de är svartfärgade i olika omfattning (från helsvart till fläckig) av järnmonosulfid samt har en lukt orsakad av svavelväte. När sulfidjordar kommer i kontakt med syret i luften  försämras dess hållfasthet och den svarta färgen till grå eller gråbrun genom den oxidering som sker.
 
De finkorniga sulfidjordarna har generellt låg hållfasthet, hög kompressabilitet och stora långtidssättningar (krypsättningar).
 
Provschakt i sulfidjord (svart). Den grå cirkeln är en framgrävd kalk-/cementpelare som tidigare installerats. 
 
Provschakt i sulfidjord (svart). Den grå cirkeln är en framgrävd kalk-/cementpelare som tidigare installerats.
Foto: Göran Wallmark, Bottniabanan.
 

Lera

Lera är en jordart i vilken minst 15 viktsprocent av jordpartiklarna utgörs av lerpartiklar. Eftersom lerpartiklarna har en diameter mindre än 0,002 mm kan de inte urskiljas med blotta ögat och knappast ens med ett vanligt mikroskop. Jorden ser därför ut som en homogen massa och i omrört tillstånd som en jämn smet.

Schaktning i lera i Grönåns dalgång, nordöst om Älvängen. Foto: C Fredén, SGU, 1975. 
Schaktning i lera i Grönåns dalgång, nordöst om Älvängen. Foto: C Fredén, SGU, 1975.
 
I naturfuktigt tillstånd har leran ofta en plastisk konsistens. Den kan rullas ut till en tunn samman­hängande tråd mindre än 2 mm tjock.
 
Lera består ofta till större delen av vatten. Den har en mycket stor förmåga att behålla vatten och vattenströmning genom lera sker mycket långsamt.

Kvicklera

En speciell typ av lera är kvicklera. När en kvicklera utsätts för störning kan den förlora större delen av sin hållfasthet och bli helt flytande. Ett stort antal skred i Västsverige har varit kvicklereskred, speciellt sådana med stor utbredning. 
 
Den huvudsakliga anledningen till kvicklerebildning är salturlakning. Lokalt kan kvicklera också bildas i mindre omfattning på grund av förändringar i porvattnets kemi, exempelvis genom infiltration av humussyror från torvmossar eller virkesupplag. 
 
Leror har (bortsett från moränleror) avsatts som sediment på botten av hav eller insjöar. Leror som bildades i saltvatten fick ofta en speciell struktur eftersom saltet fick lerpartiklama att klumpa ihop sig till större aggregat innan de avsattes på bottnen. På detta vis skapades leror som kom att innehålla en extra stor andel vatten.
 
På grund av landhöjningen har lerlager som tidigare låg under havsytan lyfts upp och ligger nu ofta långt upp på land. Sött mark- och grundvatten har därmed börjat genomströmma lerlagren och sakta laka ut saltet. Detta har medfört att de krafter som håller ihop aggregaten av lerpartiklar försvagats och i en del lerlager har denna process medfört att så kallad kvicklera har bildats.

Silt

I torrt tillstånd är siltjorden oftast fast. Silt suger snabbt upp vatten och håller det kvar. En jordart som innehåller mycket silt är flytbenägen om den är vattenmättad, vilket innebär att jorden vid ett skred blir flytande. Vid schaktningsarbete i siltjord under grundvattenytan får siltjorden en vällingliknande konsistens.
 
I siltjordar dominerar siltfraktionen med kornstorlek 0,002–0,06 mm. Kornen är så små och de inte kan urskiljas med ögat. Siltjordar är erosionskänsliga.
Schaktning i siltjord. Foto: SGIs arkiv 
Schaktning i siltjord. Foto: SGI:s arkiv

 

Publicerad: 2010-08-10 kl. 10:46 | Senast granskad:2017-05-24 kl. 15:11
Kontakt: Enheten för brand- och olycksförebyggande arbete
Ansvarig för informationen
För informationen om skred och ras svarar tre myndigheter:
 
Statens geotekniska institut 
 
Sveriges geologiska undersökning 
 
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap